Gäststjärnor: Publicisten - Romy Rosemont, Lorien - Wayne Alexander, Kommendörkapten Nils - David Wells, Underhållsarbetare - J. Michael Straczynski
Manus: J. Michael Straczynski, Regissör: J. Michael Straczynski, Produktions. NR: 523

Garibaldi: "Interstellar Alliansen, baserad på huvudplaneten för den Minbariska Federationen, den bildades under Jordåret 2261, kort efter slutet på Shadowkriget, för tjugo år sedan. Tjugo års historia. De av oss som överlevde har sett det mesta. Och de av oss som förstår, har väntat på den här dagen, och fruktat ankomsten för den här dagen..."

Sheridan drömmer: han om hur Lorien återupplivar honom på Z'Ha'dum ("Whatever Happened to Mr. Garibaldi?"); och Lorien som förklarar att kommer att få leva i högst 20 år efter att sitt fall på Z'Ha'dum ("Falling Toward Apotheosis"). Han vaknar med ett ryck, han börjar resa sig. Delenn vaknar och frågar vart han ska gå, och han svarar att bara ska få i sig lite luft. Han sätter på sig Ranger One uniformen, och går till balkongen för att invänta dagen.

Delenn gör honom sällskap; hon har inte försökt somna om, utan hon vill veta vad Sheridan skulle göra. Dom sitter där tillsammans och Sheridan förklarar att han ville se solen gå upp; han har aldrig gjort detta sedan han kom till Minbar, han ville bära med sig bilden av denna. "Du hade samma dröm igen," säger Delenn, mer en observation än en fråga. Det är den tredje natten i rad nu, och de visste bägge vad detta betyder. Det har gått tjugo år sedan Sheridan dog på Z'Ha'dum, och hans tid är nästan ute. "Vill du att jag skickar iväg inbjudningarna?" frågar Delenn. "Ja. Skicka dem," blir hans svar. Solen börjar gå upp, och dom stannar kvar för att se den, dom håller om varandra i tysthet.

På Jorden:

Får General Susan Ivanova sitt schema får dagens arbete av sin sekreterare: ingenting viktigt faktiskt... Ivanova är påtagligen trött på det hela. "Jag känner mig som en gammal uttjänt kämpe," säger hon, "som paraderar i en massa parader så att barnen kan peka på en." Plötsligt tränger sig en Ranger in på hennes kontor. En säkerhetsvakt kastas till golvet, och vaktens överordnade kommer in och ber om ursäkt för intrånget.

Rangern hade insisterat men kaptenen tyckte inte att det var passande (trots att Ivanova hade stående order på att alla Rangers omedelbart skulle visas in). "Jag har ett meddelande", säger Rangern helt enkelt som förklaring. "Från vem?" frågar Ivanova, och han svarar: "Jag tror att du vet." Han lämnar över meddelandet till henne. Hon läser det tyst, hon beordrar sedan att ett skyttel ska göras i ordning så att hon kan bege sig till Minbar. Hon ska åka om 15 minuter.

På Centauri Prime eskorteras en Ranger in till Kejsare Vir Cottos kammare, där han "underhåller" två damer. Vir nyktrar till när han ser Rangern, och tar emot meddelandet. Han beordrar att alla hans möten ställs in för de närmaste dagarna. Han behöver inte läsa vad som är skrivet; han vet redan vad det står.

På Mars:

Garibaldi läser tidningen, när Stephen Franklin kommer in tillsammans med Michaels dotter. Dom har precis slutat att spela tennis. Garibaldi är fortfarande gift med Lise och styr Edgars Industries. Lise är ute och handlar, Garibaldi lovar sin dotter att han ska komma ut och spela med henne snart. Hon lämnar rummet, och Garibaldi frågar Franklin när han måste tillbaka till jorden. Imorgon svarar Franklin; som chef på det Xenobiologiska institutet, har han arbete som måste göras.

Garibaldis dotter eskorterar in en Ranger till dem. Rangern ger Garibaldi ett kort, som han öppnar och läser. "Är detta vad jag tror att det är?" frågar Franklin. "Yeah," svarar Garibaldi, "Sheridan är döende. Han vill att vi kommer till Minbar för en sista sammankomst innan... gott, innan." Franklins kontor kan vänta; han bokar en resa. Ska han boka en biljett till Garibaldi också, frågar han? "John och jag har haft våra meningsskiljaktigheter tidigare," säger Garibaldi, "men han är en bra karl, och han är min vän." Självklart att jag ska åka.

I Tuzanor, på Minbar, tittar Sheridan återigen på soluppgången.

Senare, när Franklin anlänt till Minbar undersöker han Sheridan. Han har aldrig riktigt förstått vad Lorien gjorde, eller hur han höll Sheridan vid liv. Han kan inte berätta mycket, men hans bästa gissning är att Sheridan har 4 eller 5 dagar kvar, en vecka som mest. Delenn kommer in när Franklin är klar. Men Sheridan vill inte prata om det: han vill ha skratt, en fest, inte en vaka.

Vid middagen, berättar Garibaldi en historia som handlar om en Pak'ma'ra, en död katt och en datakristall; Franklin, Delenn, och Sheridan skrattar, medan Vir lyssnar med spänd uppmärksamhet. Ivanova sitter tyst, uppslukad i sina egna tankar. När historien är slut, minns Vir en annan händelse. En gång på Babylon 5, råkade han och Londo höra en grupp Pak'ma'ra sjunga; en mycket ovanlig tilldragelse, gjord för religiösa grunder men ett par gånger per år.

Det var säger Vir, det vackrast han någonsin hört, fylld av sorg och hopp, under och en fruktansvärd känsla av förlust. Även Londo rördes, och en tår föll nerför hans kind av ljudet. "När det var över," fortsätter Vir, "vände sig Londo till mig och sa 'Det finns fyrtionio gudar i vår gudavärld, Vir; emellan oss trodde jag aldrig på någon av dem. Men om bara en av dem existerar, då sjunger Gud med den rösten.' Det är festligt. Efter allt han var med om, allt han gjorde... Så saknar jag honom." Sheridan föreslår en skål: "Till frånvarande vänner, i minnet fortfarande starkt." Dom höjer sina glas. Garibaldi: "G'Kar." Vir: "Londo." Delenn: "Lennier." Franklin: "Ma..." men Ivanova avbryter honom: "Marcus."

Senare samma kväll, har Vir somnat på balkongen, när Franklin, Sheridan och Garibaldi samtalar. Ivanova tittar tyst på dem, och lämnar sedan sällskapet. Delenn följer efter henne, och frågar om hon är okey. Men Ivanova försäkrar hon är det. Ivanova frågar Delenn hur hon hanterar det hela; Delenn har haft tjugo år på sig att förbereda sig. Precis så mycket som någon kan bli. "Men jag kommer verkligen att sakna honom, Susan." "Det kommer jag också," säger Ivanova. "Jag har begravt så många vänner, Delenn.

Jag blir förbittrad över det, och det vill jag inte. Det ser ut som om, en del dagar att det inte finns någon kvar att leka med. Det finns ingen glädje kvar." Ivanova försöker att byte ämne, och frågar var David är. Sheridan och Delenns son är borta på ett träningsuppdrag med Rangers, och dom gjorde klart för honom att när han gick med i Rangers så skulle han inte få några fördelar. Dessutom ville Sheridan träffa sina gamla vänner, och han vill att David ska komma ihåg honom som han var.

Det är någonting annat som Delenn ville prata med Ivanova om. När Sheridan nekade att acceptera, att bli omvald till President för Interstellar Alliansen för två år sedan, valde dom Delenn. Oförmögen att ägna all sinn tid åt Rangers, överlämnade hon manteln som Ranger One till Sheridan. När han är borta, måste hon välja någon till ledare för Rangers, och hon vill att det ska vara en människa för att upprätthålla den känsla av balans hon och Sheridan har åstadkommit. Faktum är att, hon skulle vilja att Ivanova ska ta jobbet.

Delenn vet att Ivanova inte är glad över sitt jobb där hemma, och att här kommer det inte att finnas någon byråkrati eller politik i vägen. Hon kan påbörja något nytt, hon ansvarar enbart till Delenn. Ivanova tackar Delenn för erbjudandet, men hon behöver tänka på det en tid. Hon tackar Delenn för allt och går till sängs. Sheridan komma över till Delenn, som berättar för honom att dom andra hjälper Vir till sängs. Dom går till sängs men Sheridan är inte trött. Imorgon säger han är det söndag. När han var barn brukade hans far ta med dem ut på en åktur varje söndag. Och han ska åka ut på en tur imorgon. Han ger sig av tidigt, innan alla andra gått upp. Dom har haft sin tid tillsammans, sagt vad dom ville säga. Sheridan vill känna rymden under sina fötter igen, för han hör hemma i rymden.

Dessutom, tillägger han, Alliansen, Sheridan och Delenn... det har alla halvt om halvt blivit legender, mytologiskt. Om det tar slut på Minbar, .. blir det enformigt... Men om det tar slut i rymden, kan han bidra till myten, göra det enklare för Delenn att hålla kvar allihopa efter att han är borta. Det blir ytterligare en legend att komma ihåg. På morgonen klär sig Sheridan i sin gamla B5 uniform, och förbereder sig att ge sig av i gryningen.

Delenn, klädd i vitt, hälsar honom i korridoren. Trots allt är det Söndag, och man klär upp sig på söndagar. Det är en perfekt dag för en åktur. Men om han verkligen vill åka, måste han ge sig av nu; dom vaknar snart. "God natt, min kära," säger Sheridan till henne när dom håller om varandra för sista gången, "den klaraste stjärnan i min himmel." "God natt," svarar Delenn, och en tår rinner nerför hennes kind. "Du är min himmel, och min sol och min måne." Tårar i hans ögon, Sheridan släpper henne, och går sakta iväg utan att se tillbaka.

Sheridan beger sig först till Babylon 5 ensam ombord på ett skepp. Platsen ser tom ut, en ensam uttråkad vakt vid ingången. Befälhavaren rusar in, och ber om ursäkt för att han inte var närvarande, ovetande om att Sheridan skulle komma. "Jag var i närheten och tänkte att jag skulle titta in," säger Sheridan, och frågar var alla är. Befälhavaren förklarar, det kommer nästan ingen hit längre. Stationen har blivit ersatt av Alliansen, och blivit överflödig.

De enda som finns kvar ombord är nedläggningsmanskapet och ett fåtal till. Babylon 5 återlämnades till Jorden för ett par år sedan, men statsfinansiella bekymmer vill tvinga dem att stänga; dom gör sig redo att stänga, och dom blir tvungna att spränga henne då, för att förebygga att stationen inte utgör en fara för navigeringen i området. "Det ser ut som om vi är bundna tillsammans," säger Sheridan till stationen, "även nu." Han tar sig en snabb promenad runt, och ser tecken på utmattning. I den tomma Zocalo, hittar han Zack Allan, tillbaka i Jordstyrkans säkerhetsuniform haltande.

Zack återvände till Jorden för ett tag, men blev uttråkad och återvände hit; vilket förklarar varför Sheridans meddelande inte nådde honom där. Zack ville vara på stationen när dom släckte lyset. Han frågar om Sheridan ska stanna till ceremonin när den tas ur tjänst, men Sheridan säger enkelt att han inte kan, inte ens för att ta en en bit mat med Zack; han har inte tid. "Jag ville bara komma hit för att ta en sista titt," förklarar Sheridan. Han är på väg till Corianasystemet, där de vann kriget mot Shadows ("Into the Fire").

Sheridan anländer till Coriana 6, hans liv håller på att ta slut. Delenn, ensam i sin säng på Minbar, börjar gråta, och hans skepp driver hängande i rymden. Sheridan stänger av alla funktioner på skeppet, och tittar på stjärnorna när han börjar att förblekna. Ett starkt ljus tar honom ur medvetslösheten, när Loriens röst hörs, och ställer frågorna som markerade sidorna i Shadowkriget: "Vem är du? Vad vill du ha? Varför är du här?" Plötsligt är Lorien vid hans sida, och fortsätter:

"Vart är du på väg?" Trodde du att vi glömt dig?" tillägger han med ett matt leende. "Vi har väntat på dig." "På andra sidan," avslutar Sheridan för honom, och Lorien nickar. "Kan jag återvända?" frågar Sheridan. "Nej," svarar Lorien. "Den här resan är slut. En annan börjar. Dags att vila nu." Sheridan ler, och ljus uppslukar insidan av skeppet. "Se på det där," säger Sheridan, när han tittar mot ljuset. "Solen är på väg upp." Ljuset försvinner, och lämnar skeppet mörkt.

Ivanova: "En expedition till Coriana fann Sheridans skepp ett par dagar senare, men dom fann aldrig hans kropp. Alla luftslussar var stängda, men det fanns inga spår efter honom inuti. En del av Minbari tror att han kommer tillbaka någon gång, men jag återsåg honom aldrig under min livstid."

Ivanova förenar sig med Vir, Zack, Garibaldi, Delenn och Franklin vid stängningen av Babylon 5. Dom lämnar stationen i en skyttel, som passerar mellan två rader skepp från alla raser. Ljusen släcks inne på stationen, och den slutar att snurra. När skeppen ger sig av, sprängs stationen, sektion efter sektion. Boom-boom...

"Babylon 5 var den sista av Babylonstationerna. Det kommer aldrig att byggas några fler. Den ändrade framtiden, och den förändrade oss. Den lärde oss att vi var tvungna att skapa framtiden, eller att annars kommer andra att göra det åt oss.

Garibaldi återvänder till sin familj på Mars.

"Den lärde oss vi måste ta vara på varandra, för om vi inte gör det, vem ska göra det?

Franklin återvänder till sitt jobb på jorden, att hjälpa både utomjordingar och människor.
"Och denna styrka kommer ibland ifrån de mest osannolika platser.

Zack åkte till Centauri Prime för att arbeta för Kejsare Vir Cotto.

"Huvudsakligen, tror jag att den gav oss hopp att det alltid finns möjligheter, att börja om från början, även för oss.

Ivanova accepterar positionen som ledare för Rangers.

"Så för Delenn, varje morgon under hela hennes liv, steg Delenn upp innan gryningen och såg soluppgången..."

Med detta avsnitt avslutas en av de absolut bästa SF-serierna någonsin.